Har inte ångrat mig än

Vet inte varför men i går kom jag helt plötsligt att tänka på min gamla mattelärare Gun, som även var min klassföreståndare, på högstadiet. Min klass var den mest skötsamma av åttorna och hade fått det ärofyllda uppdraget att åka till Polen på utbytesresa. Vi skulle till Auschwitz och det handlade om en hel vecka som vi skulle bo hos en polsk familj (som på den här tiden var väldigt fattiga allihopa, förutom en kille, jag tror han hette Daniel och han var även så snygg att alla tjejer blev kära i honom. Men det är en annan historia). Jättekul och jättebra för oss bortskämda svenska ungar på alla sätt och vis att få uppleva något nytt och hemskt. Det lät bra ända tills jag och min bästis och lagkompis Theres insåg att Lilla VM i handboll ägde rum under tiden vi skulle vara borta. Egentligen var det aldrig någon fråga - jag och Theres bestämde oss för att stanna hemma från Polen och spela handboll i stället.

Lilla VM är inte Världsmästerskap direkt, men väl Värmlandsmästerskap och ALLA lag från D-ungdom upp till juniorer samlas i Kristinehamn under en helg. Det var det största som hände under säsongen för oss i handbollsavkroken Värmland. Gun var bedrövad. Hon hade ingen förståelse för hur idrottsutövande kunde gå före en sådan livsviktig resa. Under ett samtal med mig och mina föräldrar, och det här kan jag se klart framför mig, tog hon upp händerna bredvid ögonen för att förstärka orden när hon sa hur enkelriktade vi var, och att man inte bara kunde tänka på handbollen hela livet. Men jag var obeveklig och stannade hemma.

Mitt lag, vi var B-flickor då, hade segerchans men utan Theres och mig skulle segerchanserna vara borta. Jag skulle även spela med A-flickorna så det var två lag som var helt beroende av deras enda (bra) målvakt. För det första ville jag verkligen spela och för det andra skulle jag aldrig ha svikit mina lagkompisar, så att stanna hemma från resan var egentligen inte jobbigt för mig.

Vi vann Lilla-VM för första gången det året, och en timme senare spelade jag final med A-flickorna (förlust dock). En timme efter det tog Forshaga HK för första gången någonsin hem priset som Värmlands bästa klubb på grund av alla framgångar under helgen. Jag och en D-pojk (också vinnare) fick tillsammans gå fram och hämta bucklan på den inlagda handbollsmattan i Kristinehamns ishall.

Den helgen är fortfarande en av mina roligaste stunder inom handbollen. Och jag stör mig än i dag på min lärare Gun som minsann påpekade att jag skulle ångra mig när jag blev äldre om jag inte åkte. Men vet du vad Gun, jag har inte ångrat mig en enda sekund än och nu är jag 30.