Löpturen vid Themsen var härlig förutom att jag höll på att spy av lukten när vi sprang förbi ett ölbryggeri. Tacka vet jag lukten från Pågens i Göteborg eller kaffedoften i Karlstad.
När jag ändå är inne på London och löpning kan jag väl berätta att tiden för nio år sedan, när jag bodde i London, kan sägas vara den enda tid i livet då jag kunde tänka mig att ta löpningen till en högre nivå. Pulsklockan, jag fick på jobbet i en sportaffär, kanske var den som lurade mig där. Helt plötsligt kunde jag vara ute och springa i över en timme (visserligen i lugnt tempo men ändå) eftersom jag var besatt över att komma över vissa kalorigränser. Det var ett tag där som jag funderade på att ett maraton nog skulle kunna funka fint ändå. I dag är den tanken så långt borta att jag inte ens förstår att jag har tänkt den själv. Men jag funderar allvarligt på att byta batteri i den där pulsklockan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar