Har alltid trott att det kan vara något fel på mitt hjärta. Och i dag var det lite lurigt igen. Mitt i en nerförsbacke vid Ruddalen i dag fick jag stanna för att hjärtat helt plötsligt började slå helt våldsamt. Jag gick i några meter, medan de andra tjejerna försvann allt längre bort, tills hjärtat slog normalt igen och joggade lugnt resten av slingan. Ibland tror jag att jag inbillar mig, men jag ska nog en gång för alla kolla upp det där nu. När jag sprang där i mörkret och regnet tänkte jag att här hade det inte varit trevligt att bli liggande och ta farväl av livet.
Att jag har en vilopuls (på kvällen) på 43-44 slag/minut känns inte helt bra (för så låg puls är jag inte värd). Men vid en undersökning fick jag reda på att jag var 100 procent syresatt och det var tydligen väldigt bra. Så det finns kanske hopp ändå.
Försvarsjätten Karin tog tag i försvarsträningen på träningen i dag. Jättebra. Vi behöver faktiskt bli lite tuffare och lite snabbare i fötterna. Vi har haft en tendens att släppa linjen alldeles för mycket de senaste matcherna. Jag tror det kommer att bli ett kanonförsvar mot Rya på söndag. Helst vill jag hålla nollan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar