Dessa jävla knän

Jag är tillbaka och å:na ä:na och ö:na med mig. Skönt. Flygresan hem var inte trevligare än vanligt. Mina knän, jag säger bara, mina knän... Att sitta med benen böjda i flera timmar funkar inte alls. Det molvärker. Och eftersom jag inte satt vid gången var det inte läge att resa sig upp och sträcka på benen (men på något sätt klämde jag in de långa under sätet framför mig ibland och det hjälpte). Har haft fruktansvärt ont i knäna de senaste dagarna också, men så blir det alltid när jag inte tränar. Tror det har nåt med ledvätskan att göra, eller inte, nåt är det i alla fall och jag tror inte att det kommer att bli bättre när jag blir äldre.

En annan som har problem med knän just nu är Annika Fredén. Skittråkigt att läsa att det verkar vara korsbandet. Hennes beskrivning på hennes egen blogg http://www.proffshandboll.blogspot.com/ ger mig rysningar. Det där knäcket när man vet att nu är det kört. Det där knäcket som är så högt att det känns som om det låter i hela hallen, eller var det bara högt inne i sig själv? Det spelar liksom ingen roll att flera läkare säger att det inte är korsbandet som är skadat, man vet ändå. Fy.

Men med en bra läkare, bra sjukgymnast, envishet och fruktansvärd tråkig rehab (men som faktiskt bara går av sig själv till slut) så kan det ju bli riktigt bra ändå. Det kommer att gå bra för Annika också.