Den heidlösa skidturen - del 3

Efter stoppet på Hemfjällsstugan skulle vi ge oss vidare till något som hette Mellanfjällsstugan. Vi pratar en kilometer nedåtsluttning. Det gick så jädra fort så ni kan inte fatta. Och jag tänkte att skadar jag mig inte nu så gör jag det aldrig. Jag stod på benen länge, men när spåret sedan går in bland träden slänger jag mig bakåt, rakt på skidorna, för att in i ett träd vill jag inte åka. Där ligger jag ett tag utan att ta mig upp, men Gurra kommer, efter att hon rest sig från sin vurpa, till min räddning efter ett tag.

Vi fortsätter att åka - det är nedåt och det är hård snö och alla gör extremt många vurpor. Men solen skiner, det är vindstilla, vi skrattar mycket och när vi stannar och fikar mår vi verkligen bra.

Ett stort problem i vår åkning är att det nu handlar om "Kompisled", dvs en gemensam led för skoter och skidåkare. Skotrarna har verkligen inte varit snälla mot oss skidåkare och några skidspår finns överhuvudtaget utan i stället får vi ta oss fram på en bucklig bana. Något som förvånar mig mycket är att leden tar oss nerför fjället, min tanke var nämligen att skidleden skulle gå uppe på fjället.

Att vi åker nedåt och nedåt får sina konsekvenser på snötillgången. Efter ett tag får vi ta oss fram över små bäckar som rinner över leden, vi får ta små korta avstickare från spåret för att slippa ta av oss skidorna. Ibland tar vi dock av oss skidorna och ibland gör vi såhär (bilden nedan). Behöver jag ens säga att vi inte direkt lägger kilometrarna bakom oss i någon rasande fart.

Jag vet inte hur vi kommer in på ämnet björnar (kanske för att Coach har tjatat om sin björnskräck hela veckan), men Gurra säger i alla fall: "Vi måste ha en plan om vi möter en björn". Själv funderar hon på att klättra upp i ett träd, men vi andra har hört att man ska spela död, så detta blir "planen".

Efter ett tag kommer vi ut på en myr och då skrattar jag inte så mycket åt ämnet björnar längre, eftersom det ser ut som ett perfekt tillhåll för dessa bestar... Vi har nu varit ute i cirka fem timmar men ingen klagar utan vi gnatar på. Långsamt. Framåt. Någon gång måste ju leden komma fram till något.