Lovar att detta är ett undantag i mitt handbollsbloggande, men eftersom det inte är varje dag jag blir klubbmästare i golf så berättar jag det nu och här. Jag tänker inte dra några långa förklaringar om hur jag efter att gjort ett KATASTROFAL insats på de första 18 hålen i går knöt näven i fickan, gick på fest, drack en flaska vin (nästan) och kom avslappnad helt utan nerver och förväntningar till dagens runda. Men i alla fall, jag spelade upp mig rejält, hämtade in sju slag på min trevliga spelpartner från i går, och det visade sig att det skulle till särspel för att skilja oss åt.
Klockan var 18 när jag tog fram järnsexan för att lägga upp bollen på green på Bryngfjordens första hål (ett par 3). Bollen gick in i skogen. Jag räddar upp med en fenomenal chip, som till och med hade gjort Sörenstam avundsjuk, medan min motspelare gör en dålig chip från greenkant, samtidigt som jag sätter min enmetersputt för par och kan sträcka armarna i skyn (det gjorde jag inte, men såhär i efterhand funderar jag på att jag kanske borde gjort någon större glädjeyttring).
Ja, ja, jag vet att banans proffs inte var med i tävlingen. Men skit samma, är man inte med kan man inte vinna. Och att hålla sig skadefri hör också till sportens värld (hört rykten om att hon inte var helt kurant) så jag tänker inte be om ursäkt. I am the champ.
PS. Jag vill inte på något sätt uppmuntra till alkoholförtäring dagen före idrottsutövande, men ibland verkar det ju faktiskt som att det kan gå riktigt bra. Ibland går det mindre bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar