Jag måste skriva lite mer om mitt besök i skidtunneln, som jag tycker var en bra upplevelse. Tyvärr glömde jag kameran så det blir inga bilder. 180 kronor kostade kalaset, och då fick man åka i tre timmar. Jag drog till med en vallning för 150 kronor också, för skidorna hade fortfarande spår av klister efter vårens äventyr. Det hade även pjäxorna, där jag hittade tallbarr. Ja jag säger då det...
Tunneln var bra mycket äventyrligare än vad jag hade tänkt mig. Det var backigt - och i nedförsbackarna gick det undan. I nedförsbackarnas kurvor skulle jag vilja säga att det fanns en stor skaderisk eftersom betongväggen bara var 1,5 meter från spåret (hur vore det om de satte dit lite vadd!). Jag såg spår efter skidor som hade tagit den vägen. Dock inga blodspår, så dessa personer verkar ha klarat sig undan bra.
Ett varv var 1,3 km långt och jag började med tre varv för att känna på det. Hade axelproblem till en början, men detta försvann som tur var. Sedan, efter vattenpaus, bestämde jag mig för att köra sju varv på tid. Jag tror jag körde tre varv åt ena hållet och fyra varv åt det andra för att få lite variation. Jag snittade ett varv på 8 minuter, och det är ju ingen monsterfart direkt. Men då tog jag å andra sidan inte ut mig ordentligt. Pappa konverserade med andra tunnelåkare och påpekade att det var en av killarna som tog ett varv på tre minuter. Men jag har inte ambitionen att jämföra mig med 17-åriga skidgymnasieelever som skejtar runt, så jag är inte nedslagen. Jag har i och för sig ont i ljumskarna fortfarande, men annars tycker jag att kroppen känns bra. Jag tror på mig själv helt enkelt. Den mentala träningen går som på räls.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar