Nervös - som vanligt

Det smyger sig alltid in nervositet när det är dags att ställa sig i mål för första gången för säsongen. Det verkar vara ofrånkomligt. Jag försöker tänka att jag faktiskt har stått i det där målet i drygt 20 år och att det inte är en sån stor grej. Men sedan tänker jag att jag ju faktiskt bara har varit med om 20 stycken första-träningen-för-säsongen och då blir det lite större igen. Det är väl det där med skador som jag är mest nervös för, för nuförtiden står det ju ingen tränare och tittar på i vilken form man är i. Men vad behöver jag vara orolig för egentligen? Jag har ju skött min sommarträning väldigt bra om jag får säga det själv, knäet som fick sig en smäll i sista seriematchen mår kanon och Heidhallens golv och mål är väl som de var i våras. Men ändå - nervös.

I kväll är det dags hur som helst. Men jag tror ändå att jag smyger igång.